Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Kommissionen

Numer är jag en del av Karlstadkommissionen.

Lina och jag betraktar och granskar vår hemstad. Läs! Läs! Läs! Och kommentera.

Annonser

Lina och jag drog till Stockholm för att komma bort från vanligheten och lyxa lite. Tanken var väl att vi skulle passa på att vara lite ”wild and crazy” också. Dock så verkar det inte bättre än att våra dagar som *wildandcrazypartybrudar86* är över. Första kvällen satt vi i lägenheten och pratade. Andra kvällen gick vi ut och åt grisbog (jag) och leverpastejsmörgås (haha) (Lina), bjöd in en vän, åkte in till stan alldeles för sent och hamnade på, hör och häpna, The Bishop’s Arms. Ungt och hippt värre. Idag tog vi Djurgårdsfärjan och skulle gå på Skansen. På vägen fastnade vi i en brunch på Hasselbacken, sög på ett glas vin i tre timmar och nådde portarna till Sveriges äldsta friluftsmuseum tre minuter efter stängning.

Vad lördagskvällen har att erbjuda åter står dock att se.

Tre timmar lydnadskurs

Det är en sådan där fridfull tidpunkt på dagen då allt liksom är avklarat.

Zolen ligger med tungan ute i sin bädd och snusar tungt. Tre timmar lydnadskurs har tagit hårt på det lilla livet idag. Hon är så himla duktig. Okej, hon är äldst av kursdeltagarna, men det har ju inte blivit av att vi gått någon kurs innan och hon fattar så fort. Jag är helt övertygad om att hon är extraordinärt intelligent, min schäfer. Harkel, harkel …

Tre timmar lydnadskurs har även tagit hårt på det lilla livet som är jag idag. Jag tog lite fel på starttiden, så vi fick vänta och känna av omgivningarna i 1,5 timme innan vi fick börja träna. Kylan, aktiviteten och nervositeten. Jag tror hela tiden att vi ska fucka up och att jag ska bli avslöjad som världens minst lämpade hundägare. Kritik är inte min starka sida, nej. Den skräcken tänker jag dock försöka lämna hemma nästa vecka. Idag var det ett idelt ”det ser bra ut det där” från instruktörens sida. Det är nog nu det är dags att börja ta åt sig kanske.

 

 

Igår skulle vi gå ut med de där stapplande singelbenen på lokal. Vi laddade med några glas vin och underbart peppiga Benda Bilili. (Se dokumentären om de handikappade, hemlösa gatumusikanterna på SVTPlay. Det råder bot på det mesta som känns hårt och svårt.)

Sen tittade vi på varann och tänkte samma sak. Lägenheten blev lokalen. Te kokades. Chips inhandlades. Fler dokumentärer letades fram. Eyeliner och puder tvättades bort. Ansiktsmask kletades på. Singelbenen sträcktes ut i soffan och fick vila lite till.

En studenttorsdag i Karlstad får dem inte att sprätta längre. Nästa helg åker vi till Stockholm och gör ett nytt försök.

Det tog slut

Jag ändrar min relationsstatus på Facebook så diskret jag bara kan.

Jag gråter sönder ett par linser.

Jag sorterar in bilder från förra veckan i en ”gammalt”-mapp och försöker ställa in hjärnan på att det är en tid i mitt liv som är över. Det är inte så jäkla lätt ska jag tala om för er. Alltsom oftast är det mest panik och saknad som ackompanjerar alla ”aldrig mer”-tankar.

Jag försöker sörja utan att låta allt omkring falla samman.

Jag plockar bland spillrorna av ”oss” och hoppas att jag ska lyckas skramla ihop ett ”jag” av dem.

Jag bestämmer mig för att det där ”jaget” får lov att spatsera lite stadigare på egna ben den här gången.

Höjden av romantik

Vissa människor hatar ”Pluras kök”. Vissa människor älskar ”Pluras kök”. Och så har vi mig.

Jag som går upp i ottan, tar en kaffe och tänker att ”nu skulle man ha satt sig och skrivit en liten text”.

Jag som tycker att jag borde ta en cigg här vid frukostbordet, men får kväljningar vid blotta tanken på röksmaken och tänker att min schäfer kanske får astma om jag röker inne.

Jag som inser att det hade blivit så jäkla mycket mer stämningsfullt om jag bara pallat och struntat.

Jag som vandrar genom ett snögrått Stockholm (Karlstad) och betraktar mina medmänniskor från ett bekvämt avstånd.

Jag som bjuder in mina, visserligen inte så kända, men väl så trevliga, intressanta och förföriska, vänner på Texas beef chili och äppeltarte på kvällskvisten.

Jag som alltid nämner att ”det här köttet borde jag ha köpt på Grön ko”. För smakens och kärlekens skull, så klart.

Jag som spelar vinyl (Spotify) och sjunger med medan jag rör i mitt pompösa långkok.

Jag som önskar att jag haft en småkufig, kompletterande brorsa som satt i ett hörn och ackompanjerade allt jag gjorde med en akustisk gitarr.

Jag som häller en fjärdedel av flaskan i grytan och resten i glaset.

Han må vara gubbe. Han må vara mysalkad. Han må vara småtragisk. För mig är ändå Plura höjden av romantik.

Känslor

Inte bra nog? Källa.

Jag är en sådan människa som har lätt för att känna mig otillräcklig. Kanske därför sitter jag just nu och tycker att de två läskigaste titlarna jag skulle kunna tänka mig att axla är läkare och småbarnsmorsa.

Fy farao för att vilja lindra någons smärta och sedan bli anklagad för mord.

Fy farao för att ta med mig min unge på jobb och kalas och sen få höra att jag är världens sämsta mamma.

Dessa tankar uppstod efter en kvälls surfande på nyheter och Ebba von Sydows blogg. Stackars människor. Hoppas att de inte är lika kritikkänsliga som jag.